Ryt till, Reinfeldt!

Så storskalig bombning över Gaza som under de senaste dagarna har inte skådats på många år. Dödssiffrorna skjuter i höjden. Att räkna med något annat gör ingen när det gäller ett så litet, tätbefolkat område, där milisen därtill gömmer sig bland civila.

Situationen är som alla vet inte direkt ny, om än det sällan har det sett så nattsvart ut. För varje israel som dödas av Hamas distansraketer vedergäller Israel tio gånger om. Och denna gång mer än så.

Israel måste ändra kurs. Den aggressiva ockupationspolitik de för gränsar till folkmord. Om den gränsen inte passerats och rundats flera gånger om.

Var kan mänskligheten finna hopp när judarna, en av världens genom historien mest förföljda folkgrupper, utan någon ånger plågar, misshandlar, dräper palestiniernas folk?

Kan man ens lita på hoppets talare, Barack Obama, när han som sann amerikansk patriot dyrt och heligt lovat sig vara Israels vän?

Kan man lita på regeringen Reinfeldt, eller fortsätter man låtsas som att allt måste gå via EU?

Och med en utrikesminister med pengaintressen i vapenindustrin tycks det sista ekot av Palmes onådiga jultal 1972 ha klingat alltför länge sedan.

/Ahl

Länkar till nyheten: DN, SvD

Finanskrisens orsaker och följder

Från en strålande högkonjunktur och goda framtidsutsikter kastades vi obönhörligt in i denna finanskris, där hundratals människor varslas varje vecka och analytiker förutspår en arbetslöshet närmare tio procent 2010. Hur kunde det bli så här, och var ligger ansvaret? Och hur ska vi på bästa sätt rida ut stormen?

De mest akuta lösningarna som presenterats bygger mer eller mindre på att staterna värden över agerar räddare åt de privata företagsgiganter som hotas av att gå omkull. Hur sådan massiv statlig inblandning är förenlig med den liberalism som i stort präglar världen idag, det har media inte riktigt brytt sig om att filosofera över.

Man blir egentligen inte förvånad över att det är på den mer "flum-betecknade" kultur-delen i DN som frågeställningen till sist lyfts fram. Om än nyliberaler lätt kan avfärda detta som ren vänsterpropaganda är det intressant läsning för oss som famlar efter en ideologi och politik att tro på.

Är en ekonomisk världsordning som bygger på ständig tillväxt hållbar i längden? Den frågan har varit aktuell i Sverige ända sedan tillverkningsindustrin började flytta utomlands. Klimathotet och nu även finanskrisen driver fram frågan på nytt, och jag vet inte vad jag ska tro.


/Ander

Länkar till nyheten: DN

Dagens citat

I en annars ganska vettig ledare i dagens DN gick det att läsa några rader jag fick svårt att svälja:

"Kanske kommer vi också att få se ett aktivare USA på de områden där amerikansk aktivitet verkligen behövs, det vill säga för att stoppa massmord eller andra massiva övergrepp.

Irak är ett särfall. Det är oftare amerikansk passivitet som orsakar problem än motsatsen."

Nu framgår det inte helt tydligt vilket tidsperspektiv skribenten tänker sig. Och med ett USA med Obama i ledningen inbillar jag mig att supermakten faktiskt kan förbättra situationen i några av världens oroshärdar, som exempelvis Darfur.

Men att Irak-kriget skulle vara så unikt stämmer inte. Se tillbaka på de senaste femtio åren så det är lätt att räkna upp exempel på motsatsen:

Vietnam. Chile. Nicaragua. Längre fortsätter jag inte.

Frihetens land har mycket på sitt samvete.


/Ander

Länkar till nyheten: DN

Folkpartiets obefintliga miljöpolitik

Frågan är inte längre om vi ska avveckla kärnkraften i Sverige, åtminstone inte inom överskådlig framtid. Frågan är istället om vi ska bygga ut, och på detta vis tackla koldioxidutsläppen.

Tre av fyra allianspartier har egentligen aldrig drivit någon djupgående miljöpolitik, om än ett visst engagemang har kommit fram sedan de tog makten för två år sedan. De tre är alla uteslutande för kärnkraftens fortsatta drift. Även centerpartiet har givit efter och har, åtminstone utåt sett, gett upp kraven på kärnkraftens avveckling. Oppositionen inser också att tidpunkten är illa vald för att förorda en nedläggning, när nu koldioxidutsläppen har högsta prioritet.

Det är egentligen inte denna politik som jag oroade mig för när borgarna tog makten 2006. Kärnkraftens problem har vi tid på oss att lösa, men när det gäller klimatet i stort är läget akut. Kolkraften, godstrafiken på väg, bensinen, flyget. Omställningen för energieffektivare hus, uppvärmning, varor och levnadssätt. Och det är här jag nu räds att farhågorna besannas.

Om folkpartiet får bestämma blir kärnkraften medicinen mot den globala uppvärmningen. En utbyggd kärnkraft i sig är inte det stora problemet, utan det är att andra åtgärder sätts åt sidan. Uteblivna satsningar på förnyelsebar energi, och för den delen även obefintliga åtgärder för att effektivisera elförbrukningen, detta kan en utbyggd kärnkraft på egen hand aldrig ersätta. Folkpartiet förringar problemet med sin ofullständiga miljöagenda.

I Hamiltons artikel omnämns vindkraften som en osmart lösning, sett ur både miljömässigt och ekonomiskt perspektiv. I sak har han och folkpartiet rätt i att vi kanske inte har förutsättningar för att bygga ut vindkraften i den utsträckning det är planerat, men för det behöver man inte avfärda vindkraften som energikälla. Den största missen är dock de enkelspåriga tankegångar som speglar hela förslaget. Vindkraft och kärnkraft nämns, det första i negativ och det andra i positiv bemärkelse. Inga andra energikällor omskrivs över huvud taget.

Men är verkligen oron befogad? Trots allt har folkpartiet i de flesta fall inte uttalat motsatt sig de åtgärder som nämnts i debatten. Men å andra sidan har de inte heller hävdat motsatsen, eller för övrigt engagerat sig aktivt i miljöpolitiken över huvud taget. Om man inte pratar om satsningar på exempelvis solenergi räknar åtminstone inte jag med deras stöd. Och i dessa kristider smyger man knappast igenom klimatpolitiska förslag med bred folklig förankring.

Vågar man hoppas att centern, som enda riktigt klimattänkande regeringsparti, kan driva igenom en ordentlig, komplett miljöpolitik? Jag hoppas innerligt, för det är nu åtgärderna måste komma.


/Ander

Länkar till nyheten: DN

Slut med charter-prostitution?

Ett förslag med stöd hos såväl moderater som vänsterpartister, hur vanligt är nu det? Trots politikernas, åtminstone inledande, entusiasm sätter sig stora delar av bloggar-sverige på tvären.

Förslaget går ut på att förändra sexköpslagen så att den även innefattar svenskarnas resor till utlandet. Sexhandeln är inte mer moralisk i exempelvis Thailand än i Sverige, och därför bör lagen vara den samma för svenska medborgare. Så går resonemanget, och jag kan inte annat än hålla med. Och är därtill aningen förvånad över det motstånd som verkar finnas.

Många påtalar problematiken med svensk lag utanför våra gränser. Vad händer när den svenska och inhemska lagen går isär? Kan utländsk lag på omvänt sätt gälla i Sverige? Och hur ska man kunna upprätthålla lagen utomlands, utan svensk ordningsmakt?

Som svar på de två första frågorna skulle jag säga att Sverige inte alltid, med all rätt, accepterar lagarna i utlandet. I huvudsak tänker jag då på diktaturer, vars tankegångar går stick i stäv med svenska värderingar. Skulle vi med någon värdighet i kroppen kunna acceptera att en svensk kvinna fick spörapp i Iran för att hon inte dolt sitt hår? Och när det gäller exempelvis hedersmord här hemma behöver man inte ens ställa frågan.

Dock bör man vara väldigt försiktig med att stifta lagar som vi inte kan se till att medborgarna följer. Det får inte bli allmänt accepterat att bryta mot de paragrafer man inte gillar. Utan respekt för lagen tappar vi så småningom allt förtroende för rättsstaten. Hur vi ska kunna upprätthålla denna tilltänkta lag är en nyckelfråga som måste lösas.

Mest överraskande för mig var dock motståndet mot sexköpslagen i allmänhet. En kvinna ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp heter det. Eller, som vissa hävdar, vi gör de prostituerade en otjänst genom att kriminalisera "yrket" då deras "arbetsförhållanden" blir mer brutala och riskfyllda.

Dessa debattörer delar uppenbarligen inte mina moraliska värderingar. Gärningen i sig är bara den en påminnelse om att jämställdheten inte drivits så långt framåt ens i ett av världens mest jämställda länder. Om man sedan väger in sexhandelns historiska bakgrund och kopplingar till människohandeln så är det en än mörkare bild.

Frihetens ideal får inte tillåtas att fördunkla verkligheten. Hur många av världens prostituerade är lyckliga, och skulle hålla fast vid detta levebröd om de hade något val? Den lyckliga horan finns säkert, men är en försvinnande liten del i det stora hela.

Om vi ska fortsätta vår strävan mot ett jämlikt samhälle krävs att lagar och regler tillämpas. Föreställda könsroller från gamla tider är djupt rotade och uppluckras inte av sig självt. På samma sätt med kvotering: den fria marknaden klarar inte att på egen hand ställa om. I det fallet känner männen enklare igen sig i sig själva och och kvinnorna får stanna hemma med barnen då de dels av många förväntas att göra det, men också då deras löner är lägre. Se inte detta som att kvinnorna kvoteras in på grund av kön utan se sanningen om det motsatta: det är männen som går före, just för att de är män.


/Ander

Länkar till nyheten: SvD, mer SvD

Hoppet står till amerikanarna själva

Många ställer sig idag frågan om hur Barack Obama ska kunna leva upp till de skyhöga förväntningarna. Jag ser tre nyckelfrågor som kommer att bli avgörande om Amerikas 44:e president ska lyckas:

Världen behöver ett Amerika som tar sig ur sina ekonomiska problem.

Världen behöver ett Amerika som tar sig an klimatfrågan.

Och framför allt: Världen behöver ett Amerika som slår in på en kursändring bort från den aggressiva "försvarspolitik" som bedrivits ända sedan Andra Världskrigets slut.

En man kan aldrig på egen hand lyckas med detta. Dock har Barack Obama klokt nog sagt att detta hopp om förändring inte handlar om honom. Det är på amerikanarna själva hoppet hänger.

Vägen till framgång hänger därmed till stor del på att Barack Obama kan fortsätta att inspirera sitt folk, eller rent utav också resten av världens människor, även från maktposten i Washington. John F Kennedy lyckades och det krävs att Barack Obama gör det samma.

Vågar man nu hoppas på att Amerikas Förenta Stater nu kan bli det världens hopp, som det så länge utgett sig för att vara?

Förutsättningarna är åtminstone oändligt mycket bättre än för åtta år sedan.


/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN, ännu mer DN, SvD, mer SvD

Dance called America

Kl 02.00 Så har valvakan satt igång. I skrivande stund, när rösterna börjat räknas, verkar Obama gå starkt i Florida. Och med en seger där ska det mycket till för att McCain ska ha en chans.

Dance Called America. Det är en låt jag gått och trallat på hela dagen av någon outgrundlig anledning:




/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN

Arrogant allians och osmidig opposition

Ännu en debatt med sakfrågor i skymundan? Till stor del dessvärre, men också ungefär det man kunde vänta sig när de båda blocken rök ihop i mandatperiodens halvtid. Visst fanns det bra diskussion men helhetsintrycket är ändå för mig klart: De tomma orden väcker fortfarande politiskt ointresse. Eller än värre, till ett hemskt, men likväl ett stundtals mer konkret alternativ: Sverigedemokraterna.

Så fort oppositionen kom på tal så valde de borgerliga ledarna den enkla vägen: i stället för att sakligt bemöta argument valde man antingen att spela på populistiska repliker eller satsa på en dåligt uppbackad argumentation. "Skattehöjningar", "obefintligt regeringsalternativ" och "struntprat" var nog de tre vanligaste fraserna när man riktade sig till de rödgröna partierna.

På den andra sidan lyckades man inte alltid para ihop sakpolitik och ideologi, och när endast det senare kom med fanns små möjligheter att föra debatt. Även om folk håller med finns lite att knyta an till om det inte finns konkreta förslag som förverkligar tanke och handling.

Och så sedan det här med regeringsduglighet. De tre på vänstersidan fick det nästan att låta värre än det var. Lars Ohly var nog debattens mest ärliga deltagare, men stundtals också den minst smidiga. Och att Maria Wetterstrand inte ens kunde skjuta in ett klart svar i sin utläggning gjorde inget annat än att förstärka intrycket av en osmidig opposition. Förmodligen helt i onödan.

Alliansen gick dock aningen långt och framstod vid flera tillfällen som arroganta kritiker. Mona Sahlin lyckades ganska väl argumentera för sin budget, där sedan Maud Olofsson replikerade hånfullt om sedelpressar innan hon upprepade precis det hon tidigare sagt. Fredrik Reinfeldt tyckte underligt nog att det var ett fint argument och tog själv sedan upp sedelmaskinen i en av sina utläggningar.

Att sedan anmärka på oppositionens hårda, men välformulerade ton i vårdfrågorna kändes därefter som tomt och meningslöst i sammanhanget.

Debattledaren Anna Hedenmo skapade dessvärre heller inte de bästa förutsättningarna. Frågorna om oppositionens regeringsdugliget och motsvarande om kristdemokraternas ställning om könsneutrala äktenskap var nästintill provocerat formulerade, snarare än objektiva och intressanta för tittarna.

Striden går vidare.

/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN, SvD

Vägval Sverige

Tågtrafiken räknas som ett av de mest miljövänliga sätten att färdas. Trots detta pratas det väldigt lite om att bygga ut landets järnvägar, som redan nu är rejält överbelastade.

När tågen är försenade låter det nästan i folkmun som att felet enbart är SJs. Kritiken borde snarare grundas i att spåren är så tätt bokade att schemat inte tillåter minsta förskjutning om trafiken ska flyta smärtfritt.

Citybanan i Stockholm är ett av få rejäla tag för att få ordning på problemet, men det är ju inte enbart i huvudstaden som tågen väntar på sin tur att åka. Om tåget som kollektivtrafik ska ha en bra chans måste spåren bli fler, särskilt när godstrafiken ska flyttas från väg till räls.

Ett av de motargument som ljudit högst är den höga kostnad som krävs för att dra de nya snabbtågsspåren. Må så vara, men till stor del skulle det räcka med vanlig räls, då tåget ändå skulle gå bra mycket snabbare bara rälsen var mindre uppbokad.

Samtidigt är landets mest omtalade projekt, Förbifart Stockholm, helt ur tiden. Vi vill minska utsläppen, ska man då uppmuntra för mer trafik? Ledens egenskaper verkar heller inte passa något vidare för kollektivtrafik, vilket borde vara en given satsning. Att därtill den tänkta sträckan går genom känslig natur, och att bygget skulle kosta multum, gör att man kan undra hur Stockholms ledande lokalpolitiker tänker.

Nu är det hög tid för Sverige att sätta klara riktlinjer för en miljöpolitik som hittills mest uppfattats som spretande och otillräcklig. Ett utbyggt järnvägsnät skulle uppskattas av vanliga människor och vara ett tydligt tecken på att det finns vilja bakom de fina orden om ett bättre framtida klimat.

Att flytta godstransporten från vägarna, och minska inrikesflygets attraktionskraft, det borde prioriteras högre än stockholmarnas stundtals onödiga bilåkning.

/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN>, ytterligare DN

Den ideologiska nedläggningen

DNs anonyma skribenter går rakt på sak i dagens huvudledare: Listan över myndigheter måste kortas ner. Tidningen uttrycker att flera statliga institutioner borde försvinna, men nöjer sig med ett förslag: Folkhälsoinstitutet.

DN motiverar denna nedläggning väl, då ungefär samma uppgifter sköts av landstingen i kombination med andra organisationer. Hur myndighetens framtid bör se ut kan inte jag svara på, men nog håller jag med om att den bör ses över.

Däremot sätter jag ner foten när tidningen börjar prata om regeringens tidigare myndighetsavknoppningar. "Nämnda exempel är ändringar till det bättre" sammanfattar DN utan vidare debatt.

Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet ser jag som inget annat än en katastrof. Den regering som gick till val med budskapet "alla måste jobba mer" avlägsnade omedelbart den myndighet som kunde göra detta möjligt.

Sjukskrivningar var och är fortfarande ett stort problem, vilket säkerligen den borgerliga alliansen kände till. Arbetslivsinstitutet räknades som världsledande i sin forskning om att skapa en bättre arbetsmiljö. Detta kastades bort utan minsta eftertanke. Regeringen brydde sig inte ens om att lägga uppgiften på någon annan.

Är det ekonomiskt försvarsbart att göra en kortsiktig vinst genom att lägga ner denna myndighet? Det kan knappast kompensera de framtida kostnaderna för alla de sjukskrivningar som skulle ha kunnat förhindras.

Den enda argumentet som framfördes var ett rent ideologiskt: "Forskning ska inte bedrivas statligt, utan sköts bäst av den fria marknaden". Det är tomma ord, då det inte är säkert att denna typ av forskning alltid är lönsam. Och på den fria marknaden är dessvärre vinst allt som räknas.

Den liberala visionen är fin, men den fungerar inte alltid i praktiken.

/Ander

Länkar till nyheten: DN

DN och välfärden

I dagens ledare beskyller DN Mona Sahlin för en felaktig problemsyn i stävan efter jämnare inkomstskillnader. Men vilken är då den rätta problemsynen? Ökade samhällsklyftor?

Jo, faktiskt verkar det vara vad den (eller de) anonyma artikelskrivarna förordar. Eller, "åtminstone till en viss gräns" som det en aning luddigt formuleras. Med en rad påståenden dras snabbt slutsatsen att en för liten lönespridning, som DN:s medarbetare anser anser att Sverige har idag, påverkar välfärden i negativ bemärkelse.

Löneökningar för låglönejobb skulle leda till försämrad rörlighet, och avskräcka arbetstagarna från att exempelvis utbilda sig. Och absolut, de allra flesta håller nog med om att utökad kompetens också bör löna sig.

Men att samtidigt sitta och säga att exempelvis städare håller fast vid sitt yrke för sin höga löns skull, det är direkt oförskämt. Alla har inte goda möjligheter att avancera till det perfekta jobbet.

Och vad räknas då som välfärd, om de längst ner på stegen ska kliva ned ytterligare i levnadsstandard? Är välfärd nu synonymt med det totala värdet av svenskarnas konsumtion?

En välfärd där direktören kan köpa ytterligare en plasma-tv till sommarstugan, på bekostnad av de lägst betalda arbetarna, det är ingen välfärd jag vill se.

Och jag är övertygad om att det finns en alternativ politik, som skapar jobb utan att öka, enligt mig de redan nu stora, samhällsklyftorna. Nu är det upp till socialdemokraterna att förverkliga ett sådant alternativ.

Lyckas de, då är valet 2010 vunnet på förhand.

/Ander

Länkar till nyheten: DN:s ledare 25/6

FRA-lagen sätter demokratin ur spel

Den nya spaningslagen behöver knappast en ingående presentation, åtminstone inte i bloggvärlden. Därför nöjer jag mig med en kort sammanfattning av tankarna från de senaste dagarnas händelser.

Läget såg helt plötsligt väldigt lovande ut, när ledamot efter ledamot på det liberala blocket gick ifrån partilinjen och riktade skarp kritik mot lagförslaget. När jag sedan under kvällen läste om återremissen tog jag felaktigt ut segern i förskott. Förslaget skulle skickas tillbaka till regeringen, som nu behövde revidera om dess innehåll.

Detta kan inte gå snabbare än på några månader, det tog jag för givet. Istället tog det försvarsutskottet några få timmar att snickra ihop några små tillägg och genast kasta ut det "nya" förslaget för slutgiltig omröstning.

Förändringarna säger alltså att datainspektionen skall granska FRA:s verksamhet, och ett domstolsliknande råd avgör vilken information som får gås igenom. I stort betyder det ingenting. Lagen i sig är integritetskränkande nog att datainspektionen omöjligt skulle kunna godkänna verksamheten, åtminstone om de följde den nivån de hållit de senaste åren.

Hanterigen av FRA-lagen går under all kritik. Innehållet i lagen är en katastrof.

Det finns anledning att såväl bloggare, media och gräsrötterna själva satt sig på tvären. Spaningslagen kan inte annat än bryta mot såväl svensk grundlag som EU-regler och FN:s stadgar om mänskliga rättigheter. Och detta i ett av världens mest demokratiska länder.

Och som alla redan konstaterat: Det här fångar inga terrorister.

Profiler som Annie Johansson och Fredrick Federley svek, men ska inte på något sätt ensamma bära skulden. 143 borgare röstade igenom ett synnerligen oliberalt förslag. Ideologiska värderingar betyder tydligen inte så mycket längre.

"Morning comes, turn on the light
Deceive the day, delay the night
Ideologies come, ideologies go
A waste of words, an endless flow"
"News From Heaven" av "Runrig", från albumet "Searchlight".


/Ander

Länkar till nyheten: DN, DN:s ledare 19/6

Not: Något positivt följer varje skandal. I det här fallet kom bloggarnas verkliga genombrott, och en sådan folkrörelse är, som en total motsats till FRA-lagen, en viktig seger för demokratin.

Enighet om historien

Visst ska svenska skolungdomar informeras om kommunismens brott mot mänskligheten. Det anser nog de allra flesta. Samtidigt är majoriteten överens om att historieundervisningen ej skall styras av staten. Trots detta är frågan väldigt känslig sedan förslaget drogs upp av den borgerliga regeringen förra året.

Själv läste jag Historia A på gymnasiet för några år sedan och nog fick vi elever vetskap om kommunistländernas mörkare sidor. Ingen hade några illusioner om att Stalin var en vänlig herre, om man säger som så. Området fick inte lika stor uppmärksamhet som förintelsen, men det fanns å andra sidan så mycket att gå igenom att läraren fick filtrera ganska ordentligt för att alls hinna med kursen.

Inte på något sätt säger jag att kommunismfrågan är oviktig, men vad skulle vi då ha fått veta mindre av? Framför allt måste allt sättas i sitt rätta sammanhang, och där sägs det ha brustit denna gång. När det gäller förintelsen vävdes bakgrunden in, om de nationalistiska tankegångarna, om Tysklands fattigdom och inte minst den enormt förödmjukande Versaillesfreden.

På samma sätt måste skolungdomarna upplysas om föregående regimer och rådande omständigheter i Ryssland, Kina, Kuba och övriga världen. Inget är svart eller vitt och det måste också förmedlas.

Viktigt är också att historia snarast blir ett obligatoriskt ämne på gymnasienivå. Som jag ser det ger ämnet helt nödvändig allmänbildning och är vitalt för vårt demokratiska samhälle.

Därmed leds vi in på frågan om vem som egentligen ska bestämma om vad som ska stå i våra historieböcker. Att det nu var en moderatledd regering som förde kommunismen på tal ser få som en tillfällighet. Samtidigt kan Socialdemokraterna å andra sidan anklagas för att ha undvikit frågan under sina år vid makten, av samma ideologiska skäl.

Särskilt bisarr blir situationen då det faktiskt nu är borgarna som anklagas för statligt överstyre. Både liberaler och socialister kan dock förmodligen enas om att det inte är demokratiskt korrekt att politisk färg kan avgöra vad eleverna ska få lära sig. Hur verksamheten nu skall skötas, i statlig eller privat regi, är svårt att säga, men uppenbart är att "Forum för levande historia" inte kan kallas för oberoende i dagsläget.

Som vanligt är svenskarna mer eniga än debatten tillkännager.

/Ander

Länkar till nyheten: Aftonbladet, DN, SvD

Som synes har bloggen legat inaktiv ett tag. Förhoppningsvis kan jag nu igen komma igång med skrivandet. Men som alltid handlar det om tid, något man aldrig har för mycket av.