Vägval Sverige

Tågtrafiken räknas som ett av de mest miljövänliga sätten att färdas. Trots detta pratas det väldigt lite om att bygga ut landets järnvägar, som redan nu är rejält överbelastade.

När tågen är försenade låter det nästan i folkmun som att felet enbart är SJs. Kritiken borde snarare grundas i att spåren är så tätt bokade att schemat inte tillåter minsta förskjutning om trafiken ska flyta smärtfritt.

Citybanan i Stockholm är ett av få rejäla tag för att få ordning på problemet, men det är ju inte enbart i huvudstaden som tågen väntar på sin tur att åka. Om tåget som kollektivtrafik ska ha en bra chans måste spåren bli fler, särskilt när godstrafiken ska flyttas från väg till räls.

Ett av de motargument som ljudit högst är den höga kostnad som krävs för att dra de nya snabbtågsspåren. Må så vara, men till stor del skulle det räcka med vanlig räls, då tåget ändå skulle gå bra mycket snabbare bara rälsen var mindre uppbokad.

Samtidigt är landets mest omtalade projekt, Förbifart Stockholm, helt ur tiden. Vi vill minska utsläppen, ska man då uppmuntra för mer trafik? Ledens egenskaper verkar heller inte passa något vidare för kollektivtrafik, vilket borde vara en given satsning. Att därtill den tänkta sträckan går genom känslig natur, och att bygget skulle kosta multum, gör att man kan undra hur Stockholms ledande lokalpolitiker tänker.

Nu är det hög tid för Sverige att sätta klara riktlinjer för en miljöpolitik som hittills mest uppfattats som spretande och otillräcklig. Ett utbyggt järnvägsnät skulle uppskattas av vanliga människor och vara ett tydligt tecken på att det finns vilja bakom de fina orden om ett bättre framtida klimat.

Att flytta godstransporten från vägarna, och minska inrikesflygets attraktionskraft, det borde prioriteras högre än stockholmarnas stundtals onödiga bilåkning.

/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN>, ytterligare DN

Den ideologiska nedläggningen

DNs anonyma skribenter går rakt på sak i dagens huvudledare: Listan över myndigheter måste kortas ner. Tidningen uttrycker att flera statliga institutioner borde försvinna, men nöjer sig med ett förslag: Folkhälsoinstitutet.

DN motiverar denna nedläggning väl, då ungefär samma uppgifter sköts av landstingen i kombination med andra organisationer. Hur myndighetens framtid bör se ut kan inte jag svara på, men nog håller jag med om att den bör ses över.

Däremot sätter jag ner foten när tidningen börjar prata om regeringens tidigare myndighetsavknoppningar. "Nämnda exempel är ändringar till det bättre" sammanfattar DN utan vidare debatt.

Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet ser jag som inget annat än en katastrof. Den regering som gick till val med budskapet "alla måste jobba mer" avlägsnade omedelbart den myndighet som kunde göra detta möjligt.

Sjukskrivningar var och är fortfarande ett stort problem, vilket säkerligen den borgerliga alliansen kände till. Arbetslivsinstitutet räknades som världsledande i sin forskning om att skapa en bättre arbetsmiljö. Detta kastades bort utan minsta eftertanke. Regeringen brydde sig inte ens om att lägga uppgiften på någon annan.

Är det ekonomiskt försvarsbart att göra en kortsiktig vinst genom att lägga ner denna myndighet? Det kan knappast kompensera de framtida kostnaderna för alla de sjukskrivningar som skulle ha kunnat förhindras.

Den enda argumentet som framfördes var ett rent ideologiskt: "Forskning ska inte bedrivas statligt, utan sköts bäst av den fria marknaden". Det är tomma ord, då det inte är säkert att denna typ av forskning alltid är lönsam. Och på den fria marknaden är dessvärre vinst allt som räknas.

Den liberala visionen är fin, men den fungerar inte alltid i praktiken.

/Ander

Länkar till nyheten: DN