Hoppet står till amerikanarna själva

Många ställer sig idag frågan om hur Barack Obama ska kunna leva upp till de skyhöga förväntningarna. Jag ser tre nyckelfrågor som kommer att bli avgörande om Amerikas 44:e president ska lyckas:

Världen behöver ett Amerika som tar sig ur sina ekonomiska problem.

Världen behöver ett Amerika som tar sig an klimatfrågan.

Och framför allt: Världen behöver ett Amerika som slår in på en kursändring bort från den aggressiva "försvarspolitik" som bedrivits ända sedan Andra Världskrigets slut.

En man kan aldrig på egen hand lyckas med detta. Dock har Barack Obama klokt nog sagt att detta hopp om förändring inte handlar om honom. Det är på amerikanarna själva hoppet hänger.

Vägen till framgång hänger därmed till stor del på att Barack Obama kan fortsätta att inspirera sitt folk, eller rent utav också resten av världens människor, även från maktposten i Washington. John F Kennedy lyckades och det krävs att Barack Obama gör det samma.

Vågar man nu hoppas på att Amerikas Förenta Stater nu kan bli det världens hopp, som det så länge utgett sig för att vara?

Förutsättningarna är åtminstone oändligt mycket bättre än för åtta år sedan.


/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN, ännu mer DN, SvD, mer SvD

Dance called America

Kl 02.00 Så har valvakan satt igång. I skrivande stund, när rösterna börjat räknas, verkar Obama gå starkt i Florida. Och med en seger där ska det mycket till för att McCain ska ha en chans.

Dance Called America. Det är en låt jag gått och trallat på hela dagen av någon outgrundlig anledning:




/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN

Arrogant allians och osmidig opposition

Ännu en debatt med sakfrågor i skymundan? Till stor del dessvärre, men också ungefär det man kunde vänta sig när de båda blocken rök ihop i mandatperiodens halvtid. Visst fanns det bra diskussion men helhetsintrycket är ändå för mig klart: De tomma orden väcker fortfarande politiskt ointresse. Eller än värre, till ett hemskt, men likväl ett stundtals mer konkret alternativ: Sverigedemokraterna.

Så fort oppositionen kom på tal så valde de borgerliga ledarna den enkla vägen: i stället för att sakligt bemöta argument valde man antingen att spela på populistiska repliker eller satsa på en dåligt uppbackad argumentation. "Skattehöjningar", "obefintligt regeringsalternativ" och "struntprat" var nog de tre vanligaste fraserna när man riktade sig till de rödgröna partierna.

På den andra sidan lyckades man inte alltid para ihop sakpolitik och ideologi, och när endast det senare kom med fanns små möjligheter att föra debatt. Även om folk håller med finns lite att knyta an till om det inte finns konkreta förslag som förverkligar tanke och handling.

Och så sedan det här med regeringsduglighet. De tre på vänstersidan fick det nästan att låta värre än det var. Lars Ohly var nog debattens mest ärliga deltagare, men stundtals också den minst smidiga. Och att Maria Wetterstrand inte ens kunde skjuta in ett klart svar i sin utläggning gjorde inget annat än att förstärka intrycket av en osmidig opposition. Förmodligen helt i onödan.

Alliansen gick dock aningen långt och framstod vid flera tillfällen som arroganta kritiker. Mona Sahlin lyckades ganska väl argumentera för sin budget, där sedan Maud Olofsson replikerade hånfullt om sedelpressar innan hon upprepade precis det hon tidigare sagt. Fredrik Reinfeldt tyckte underligt nog att det var ett fint argument och tog själv sedan upp sedelmaskinen i en av sina utläggningar.

Att sedan anmärka på oppositionens hårda, men välformulerade ton i vårdfrågorna kändes därefter som tomt och meningslöst i sammanhanget.

Debattledaren Anna Hedenmo skapade dessvärre heller inte de bästa förutsättningarna. Frågorna om oppositionens regeringsdugliget och motsvarande om kristdemokraternas ställning om könsneutrala äktenskap var nästintill provocerat formulerade, snarare än objektiva och intressanta för tittarna.

Striden går vidare.

/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN, SvD

Vägval Sverige

Tågtrafiken räknas som ett av de mest miljövänliga sätten att färdas. Trots detta pratas det väldigt lite om att bygga ut landets järnvägar, som redan nu är rejält överbelastade.

När tågen är försenade låter det nästan i folkmun som att felet enbart är SJs. Kritiken borde snarare grundas i att spåren är så tätt bokade att schemat inte tillåter minsta förskjutning om trafiken ska flyta smärtfritt.

Citybanan i Stockholm är ett av få rejäla tag för att få ordning på problemet, men det är ju inte enbart i huvudstaden som tågen väntar på sin tur att åka. Om tåget som kollektivtrafik ska ha en bra chans måste spåren bli fler, särskilt när godstrafiken ska flyttas från väg till räls.

Ett av de motargument som ljudit högst är den höga kostnad som krävs för att dra de nya snabbtågsspåren. Må så vara, men till stor del skulle det räcka med vanlig räls, då tåget ändå skulle gå bra mycket snabbare bara rälsen var mindre uppbokad.

Samtidigt är landets mest omtalade projekt, Förbifart Stockholm, helt ur tiden. Vi vill minska utsläppen, ska man då uppmuntra för mer trafik? Ledens egenskaper verkar heller inte passa något vidare för kollektivtrafik, vilket borde vara en given satsning. Att därtill den tänkta sträckan går genom känslig natur, och att bygget skulle kosta multum, gör att man kan undra hur Stockholms ledande lokalpolitiker tänker.

Nu är det hög tid för Sverige att sätta klara riktlinjer för en miljöpolitik som hittills mest uppfattats som spretande och otillräcklig. Ett utbyggt järnvägsnät skulle uppskattas av vanliga människor och vara ett tydligt tecken på att det finns vilja bakom de fina orden om ett bättre framtida klimat.

Att flytta godstransporten från vägarna, och minska inrikesflygets attraktionskraft, det borde prioriteras högre än stockholmarnas stundtals onödiga bilåkning.

/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN>, ytterligare DN

Den ideologiska nedläggningen

DNs anonyma skribenter går rakt på sak i dagens huvudledare: Listan över myndigheter måste kortas ner. Tidningen uttrycker att flera statliga institutioner borde försvinna, men nöjer sig med ett förslag: Folkhälsoinstitutet.

DN motiverar denna nedläggning väl, då ungefär samma uppgifter sköts av landstingen i kombination med andra organisationer. Hur myndighetens framtid bör se ut kan inte jag svara på, men nog håller jag med om att den bör ses över.

Däremot sätter jag ner foten när tidningen börjar prata om regeringens tidigare myndighetsavknoppningar. "Nämnda exempel är ändringar till det bättre" sammanfattar DN utan vidare debatt.

Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet ser jag som inget annat än en katastrof. Den regering som gick till val med budskapet "alla måste jobba mer" avlägsnade omedelbart den myndighet som kunde göra detta möjligt.

Sjukskrivningar var och är fortfarande ett stort problem, vilket säkerligen den borgerliga alliansen kände till. Arbetslivsinstitutet räknades som världsledande i sin forskning om att skapa en bättre arbetsmiljö. Detta kastades bort utan minsta eftertanke. Regeringen brydde sig inte ens om att lägga uppgiften på någon annan.

Är det ekonomiskt försvarsbart att göra en kortsiktig vinst genom att lägga ner denna myndighet? Det kan knappast kompensera de framtida kostnaderna för alla de sjukskrivningar som skulle ha kunnat förhindras.

Den enda argumentet som framfördes var ett rent ideologiskt: "Forskning ska inte bedrivas statligt, utan sköts bäst av den fria marknaden". Det är tomma ord, då det inte är säkert att denna typ av forskning alltid är lönsam. Och på den fria marknaden är dessvärre vinst allt som räknas.

Den liberala visionen är fin, men den fungerar inte alltid i praktiken.

/Ander

Länkar till nyheten: DN

DN och välfärden

I dagens ledare beskyller DN Mona Sahlin för en felaktig problemsyn i stävan efter jämnare inkomstskillnader. Men vilken är då den rätta problemsynen? Ökade samhällsklyftor?

Jo, faktiskt verkar det vara vad den (eller de) anonyma artikelskrivarna förordar. Eller, "åtminstone till en viss gräns" som det en aning luddigt formuleras. Med en rad påståenden dras snabbt slutsatsen att en för liten lönespridning, som DN:s medarbetare anser anser att Sverige har idag, påverkar välfärden i negativ bemärkelse.

Löneökningar för låglönejobb skulle leda till försämrad rörlighet, och avskräcka arbetstagarna från att exempelvis utbilda sig. Och absolut, de allra flesta håller nog med om att utökad kompetens också bör löna sig.

Men att samtidigt sitta och säga att exempelvis städare håller fast vid sitt yrke för sin höga löns skull, det är direkt oförskämt. Alla har inte goda möjligheter att avancera till det perfekta jobbet.

Och vad räknas då som välfärd, om de längst ner på stegen ska kliva ned ytterligare i levnadsstandard? Är välfärd nu synonymt med det totala värdet av svenskarnas konsumtion?

En välfärd där direktören kan köpa ytterligare en plasma-tv till sommarstugan, på bekostnad av de lägst betalda arbetarna, det är ingen välfärd jag vill se.

Och jag är övertygad om att det finns en alternativ politik, som skapar jobb utan att öka, enligt mig de redan nu stora, samhällsklyftorna. Nu är det upp till socialdemokraterna att förverkliga ett sådant alternativ.

Lyckas de, då är valet 2010 vunnet på förhand.

/Ander

Länkar till nyheten: DN:s ledare 25/6

FRA-lagen sätter demokratin ur spel

Den nya spaningslagen behöver knappast en ingående presentation, åtminstone inte i bloggvärlden. Därför nöjer jag mig med en kort sammanfattning av tankarna från de senaste dagarnas händelser.

Läget såg helt plötsligt väldigt lovande ut, när ledamot efter ledamot på det liberala blocket gick ifrån partilinjen och riktade skarp kritik mot lagförslaget. När jag sedan under kvällen läste om återremissen tog jag felaktigt ut segern i förskott. Förslaget skulle skickas tillbaka till regeringen, som nu behövde revidera om dess innehåll.

Detta kan inte gå snabbare än på några månader, det tog jag för givet. Istället tog det försvarsutskottet några få timmar att snickra ihop några små tillägg och genast kasta ut det "nya" förslaget för slutgiltig omröstning.

Förändringarna säger alltså att datainspektionen skall granska FRA:s verksamhet, och ett domstolsliknande råd avgör vilken information som får gås igenom. I stort betyder det ingenting. Lagen i sig är integritetskränkande nog att datainspektionen omöjligt skulle kunna godkänna verksamheten, åtminstone om de följde den nivån de hållit de senaste åren.

Hanterigen av FRA-lagen går under all kritik. Innehållet i lagen är en katastrof.

Det finns anledning att såväl bloggare, media och gräsrötterna själva satt sig på tvären. Spaningslagen kan inte annat än bryta mot såväl svensk grundlag som EU-regler och FN:s stadgar om mänskliga rättigheter. Och detta i ett av världens mest demokratiska länder.

Och som alla redan konstaterat: Det här fångar inga terrorister.

Profiler som Annie Johansson och Fredrick Federley svek, men ska inte på något sätt ensamma bära skulden. 143 borgare röstade igenom ett synnerligen oliberalt förslag. Ideologiska värderingar betyder tydligen inte så mycket längre.

"Morning comes, turn on the light
Deceive the day, delay the night
Ideologies come, ideologies go
A waste of words, an endless flow"
"News From Heaven" av "Runrig", från albumet "Searchlight".


/Ander

Länkar till nyheten: DN, DN:s ledare 19/6

Not: Något positivt följer varje skandal. I det här fallet kom bloggarnas verkliga genombrott, och en sådan folkrörelse är, som en total motsats till FRA-lagen, en viktig seger för demokratin.