Arrogant allians och osmidig opposition

Ännu en debatt med sakfrågor i skymundan? Till stor del dessvärre, men också ungefär det man kunde vänta sig när de båda blocken rök ihop i mandatperiodens halvtid. Visst fanns det bra diskussion men helhetsintrycket är ändå för mig klart: De tomma orden väcker fortfarande politiskt ointresse. Eller än värre, till ett hemskt, men likväl ett stundtals mer konkret alternativ: Sverigedemokraterna.

Så fort oppositionen kom på tal så valde de borgerliga ledarna den enkla vägen: i stället för att sakligt bemöta argument valde man antingen att spela på populistiska repliker eller satsa på en dåligt uppbackad argumentation. "Skattehöjningar", "obefintligt regeringsalternativ" och "struntprat" var nog de tre vanligaste fraserna när man riktade sig till de rödgröna partierna.

På den andra sidan lyckades man inte alltid para ihop sakpolitik och ideologi, och när endast det senare kom med fanns små möjligheter att föra debatt. Även om folk håller med finns lite att knyta an till om det inte finns konkreta förslag som förverkligar tanke och handling.

Och så sedan det här med regeringsduglighet. De tre på vänstersidan fick det nästan att låta värre än det var. Lars Ohly var nog debattens mest ärliga deltagare, men stundtals också den minst smidiga. Och att Maria Wetterstrand inte ens kunde skjuta in ett klart svar i sin utläggning gjorde inget annat än att förstärka intrycket av en osmidig opposition. Förmodligen helt i onödan.

Alliansen gick dock aningen långt och framstod vid flera tillfällen som arroganta kritiker. Mona Sahlin lyckades ganska väl argumentera för sin budget, där sedan Maud Olofsson replikerade hånfullt om sedelpressar innan hon upprepade precis det hon tidigare sagt. Fredrik Reinfeldt tyckte underligt nog att det var ett fint argument och tog själv sedan upp sedelmaskinen i en av sina utläggningar.

Att sedan anmärka på oppositionens hårda, men välformulerade ton i vårdfrågorna kändes därefter som tomt och meningslöst i sammanhanget.

Debattledaren Anna Hedenmo skapade dessvärre heller inte de bästa förutsättningarna. Frågorna om oppositionens regeringsdugliget och motsvarande om kristdemokraternas ställning om könsneutrala äktenskap var nästintill provocerat formulerade, snarare än objektiva och intressanta för tittarna.

Striden går vidare.

/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN, SvD

Vägval Sverige

Tågtrafiken räknas som ett av de mest miljövänliga sätten att färdas. Trots detta pratas det väldigt lite om att bygga ut landets järnvägar, som redan nu är rejält överbelastade.

När tågen är försenade låter det nästan i folkmun som att felet enbart är SJs. Kritiken borde snarare grundas i att spåren är så tätt bokade att schemat inte tillåter minsta förskjutning om trafiken ska flyta smärtfritt.

Citybanan i Stockholm är ett av få rejäla tag för att få ordning på problemet, men det är ju inte enbart i huvudstaden som tågen väntar på sin tur att åka. Om tåget som kollektivtrafik ska ha en bra chans måste spåren bli fler, särskilt när godstrafiken ska flyttas från väg till räls.

Ett av de motargument som ljudit högst är den höga kostnad som krävs för att dra de nya snabbtågsspåren. Må så vara, men till stor del skulle det räcka med vanlig räls, då tåget ändå skulle gå bra mycket snabbare bara rälsen var mindre uppbokad.

Samtidigt är landets mest omtalade projekt, Förbifart Stockholm, helt ur tiden. Vi vill minska utsläppen, ska man då uppmuntra för mer trafik? Ledens egenskaper verkar heller inte passa något vidare för kollektivtrafik, vilket borde vara en given satsning. Att därtill den tänkta sträckan går genom känslig natur, och att bygget skulle kosta multum, gör att man kan undra hur Stockholms ledande lokalpolitiker tänker.

Nu är det hög tid för Sverige att sätta klara riktlinjer för en miljöpolitik som hittills mest uppfattats som spretande och otillräcklig. Ett utbyggt järnvägsnät skulle uppskattas av vanliga människor och vara ett tydligt tecken på att det finns vilja bakom de fina orden om ett bättre framtida klimat.

Att flytta godstransporten från vägarna, och minska inrikesflygets attraktionskraft, det borde prioriteras högre än stockholmarnas stundtals onödiga bilåkning.

/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN>, ytterligare DN

Den ideologiska nedläggningen

DNs anonyma skribenter går rakt på sak i dagens huvudledare: Listan över myndigheter måste kortas ner. Tidningen uttrycker att flera statliga institutioner borde försvinna, men nöjer sig med ett förslag: Folkhälsoinstitutet.

DN motiverar denna nedläggning väl, då ungefär samma uppgifter sköts av landstingen i kombination med andra organisationer. Hur myndighetens framtid bör se ut kan inte jag svara på, men nog håller jag med om att den bör ses över.

Däremot sätter jag ner foten när tidningen börjar prata om regeringens tidigare myndighetsavknoppningar. "Nämnda exempel är ändringar till det bättre" sammanfattar DN utan vidare debatt.

Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet ser jag som inget annat än en katastrof. Den regering som gick till val med budskapet "alla måste jobba mer" avlägsnade omedelbart den myndighet som kunde göra detta möjligt.

Sjukskrivningar var och är fortfarande ett stort problem, vilket säkerligen den borgerliga alliansen kände till. Arbetslivsinstitutet räknades som världsledande i sin forskning om att skapa en bättre arbetsmiljö. Detta kastades bort utan minsta eftertanke. Regeringen brydde sig inte ens om att lägga uppgiften på någon annan.

Är det ekonomiskt försvarsbart att göra en kortsiktig vinst genom att lägga ner denna myndighet? Det kan knappast kompensera de framtida kostnaderna för alla de sjukskrivningar som skulle ha kunnat förhindras.

Den enda argumentet som framfördes var ett rent ideologiskt: "Forskning ska inte bedrivas statligt, utan sköts bäst av den fria marknaden". Det är tomma ord, då det inte är säkert att denna typ av forskning alltid är lönsam. Och på den fria marknaden är dessvärre vinst allt som räknas.

Den liberala visionen är fin, men den fungerar inte alltid i praktiken.

/Ander

Länkar till nyheten: DN

DN och välfärden

I dagens ledare beskyller DN Mona Sahlin för en felaktig problemsyn i stävan efter jämnare inkomstskillnader. Men vilken är då den rätta problemsynen? Ökade samhällsklyftor?

Jo, faktiskt verkar det vara vad den (eller de) anonyma artikelskrivarna förordar. Eller, "åtminstone till en viss gräns" som det en aning luddigt formuleras. Med en rad påståenden dras snabbt slutsatsen att en för liten lönespridning, som DN:s medarbetare anser anser att Sverige har idag, påverkar välfärden i negativ bemärkelse.

Löneökningar för låglönejobb skulle leda till försämrad rörlighet, och avskräcka arbetstagarna från att exempelvis utbilda sig. Och absolut, de allra flesta håller nog med om att utökad kompetens också bör löna sig.

Men att samtidigt sitta och säga att exempelvis städare håller fast vid sitt yrke för sin höga löns skull, det är direkt oförskämt. Alla har inte goda möjligheter att avancera till det perfekta jobbet.

Och vad räknas då som välfärd, om de längst ner på stegen ska kliva ned ytterligare i levnadsstandard? Är välfärd nu synonymt med det totala värdet av svenskarnas konsumtion?

En välfärd där direktören kan köpa ytterligare en plasma-tv till sommarstugan, på bekostnad av de lägst betalda arbetarna, det är ingen välfärd jag vill se.

Och jag är övertygad om att det finns en alternativ politik, som skapar jobb utan att öka, enligt mig de redan nu stora, samhällsklyftorna. Nu är det upp till socialdemokraterna att förverkliga ett sådant alternativ.

Lyckas de, då är valet 2010 vunnet på förhand.

/Ander

Länkar till nyheten: DN:s ledare 25/6

FRA-lagen sätter demokratin ur spel

Den nya spaningslagen behöver knappast en ingående presentation, åtminstone inte i bloggvärlden. Därför nöjer jag mig med en kort sammanfattning av tankarna från de senaste dagarnas händelser.

Läget såg helt plötsligt väldigt lovande ut, när ledamot efter ledamot på det liberala blocket gick ifrån partilinjen och riktade skarp kritik mot lagförslaget. När jag sedan under kvällen läste om återremissen tog jag felaktigt ut segern i förskott. Förslaget skulle skickas tillbaka till regeringen, som nu behövde revidera om dess innehåll.

Detta kan inte gå snabbare än på några månader, det tog jag för givet. Istället tog det försvarsutskottet några få timmar att snickra ihop några små tillägg och genast kasta ut det "nya" förslaget för slutgiltig omröstning.

Förändringarna säger alltså att datainspektionen skall granska FRA:s verksamhet, och ett domstolsliknande råd avgör vilken information som får gås igenom. I stort betyder det ingenting. Lagen i sig är integritetskränkande nog att datainspektionen omöjligt skulle kunna godkänna verksamheten, åtminstone om de följde den nivån de hållit de senaste åren.

Hanterigen av FRA-lagen går under all kritik. Innehållet i lagen är en katastrof.

Det finns anledning att såväl bloggare, media och gräsrötterna själva satt sig på tvären. Spaningslagen kan inte annat än bryta mot såväl svensk grundlag som EU-regler och FN:s stadgar om mänskliga rättigheter. Och detta i ett av världens mest demokratiska länder.

Och som alla redan konstaterat: Det här fångar inga terrorister.

Profiler som Annie Johansson och Fredrick Federley svek, men ska inte på något sätt ensamma bära skulden. 143 borgare röstade igenom ett synnerligen oliberalt förslag. Ideologiska värderingar betyder tydligen inte så mycket längre.

"Morning comes, turn on the light
Deceive the day, delay the night
Ideologies come, ideologies go
A waste of words, an endless flow"
"News From Heaven" av "Runrig", från albumet "Searchlight".


/Ander

Länkar till nyheten: DN, DN:s ledare 19/6

Not: Något positivt följer varje skandal. I det här fallet kom bloggarnas verkliga genombrott, och en sådan folkrörelse är, som en total motsats till FRA-lagen, en viktig seger för demokratin.

Enighet om historien

Visst ska svenska skolungdomar informeras om kommunismens brott mot mänskligheten. Det anser nog de allra flesta. Samtidigt är majoriteten överens om att historieundervisningen ej skall styras av staten. Trots detta är frågan väldigt känslig sedan förslaget drogs upp av den borgerliga regeringen förra året.

Själv läste jag Historia A på gymnasiet för några år sedan och nog fick vi elever vetskap om kommunistländernas mörkare sidor. Ingen hade några illusioner om att Stalin var en vänlig herre, om man säger som så. Området fick inte lika stor uppmärksamhet som förintelsen, men det fanns å andra sidan så mycket att gå igenom att läraren fick filtrera ganska ordentligt för att alls hinna med kursen.

Inte på något sätt säger jag att kommunismfrågan är oviktig, men vad skulle vi då ha fått veta mindre av? Framför allt måste allt sättas i sitt rätta sammanhang, och där sägs det ha brustit denna gång. När det gäller förintelsen vävdes bakgrunden in, om de nationalistiska tankegångarna, om Tysklands fattigdom och inte minst den enormt förödmjukande Versaillesfreden.

På samma sätt måste skolungdomarna upplysas om föregående regimer och rådande omständigheter i Ryssland, Kina, Kuba och övriga världen. Inget är svart eller vitt och det måste också förmedlas.

Viktigt är också att historia snarast blir ett obligatoriskt ämne på gymnasienivå. Som jag ser det ger ämnet helt nödvändig allmänbildning och är vitalt för vårt demokratiska samhälle.

Därmed leds vi in på frågan om vem som egentligen ska bestämma om vad som ska stå i våra historieböcker. Att det nu var en moderatledd regering som förde kommunismen på tal ser få som en tillfällighet. Samtidigt kan Socialdemokraterna å andra sidan anklagas för att ha undvikit frågan under sina år vid makten, av samma ideologiska skäl.

Särskilt bisarr blir situationen då det faktiskt nu är borgarna som anklagas för statligt överstyre. Både liberaler och socialister kan dock förmodligen enas om att det inte är demokratiskt korrekt att politisk färg kan avgöra vad eleverna ska få lära sig. Hur verksamheten nu skall skötas, i statlig eller privat regi, är svårt att säga, men uppenbart är att "Forum för levande historia" inte kan kallas för oberoende i dagsläget.

Som vanligt är svenskarna mer eniga än debatten tillkännager.

/Ander

Länkar till nyheten: Aftonbladet, DN, SvD

Som synes har bloggen legat inaktiv ett tag. Förhoppningsvis kan jag nu igen komma igång med skrivandet. Men som alltid handlar det om tid, något man aldrig har för mycket av.

Deadline Earth

Nya rapporter om klimatfrågan verkar ständigt rulla in, men den senaste från FN:organet IPCC är viktigare än de flesta. Över 130 länder ska tillsammans ha bidragit och om någon ska lyckas få med sig världens länder så borde det vara just FN. Rapporten får dessutom extra tyngd då budskapet är tydligt:

Senast år 2015 måste utsläppen minska och uppvärmningen får öka med som mest två grader. Annars ser det mörkt ut.

Ansvaret ligger enligt IPCC främst på i-länderna, och det går väl inte att säga motsatsen. Samtidigt som vi på hemmaplan måste bli miljövänligare på alla sätt och vis ska vi också bidra med pengar och kunnande för att hjälpa u-länderna framåt. En tuff uppgift, men vettig och rättvis.

Som jag ser det är det delvis här problemet ligger. Det är i första hand u-länderna som får lida av klimatförändringarna och de har samtidigt inte möjlighet att på egen hand göra något åt det. Under tiden håller många av i-ländernas invånare fast vid sina åsikter om de så kallade "domedagsrapporterna" och än fler fruktar att tillväxten ska minska.

När dessa väl förstått hur landet ligger är det för sent.

Om det kräver en minskad tillväxt så får det bli så. Om vi måste ändra något i vår västerländska livsstil, ja då måste vi göra det. Och med det säger jag inte att vi ska återgå till att bli grottmänniskor. Inte heller säger jag att vi inte ska satsa stort på ny forskning och teknik. Det finns inget "antingen eller" i denna debatt.

Nu finns i alla fall klara fakta omöjliga att bortse från. Jag hoppas att denna rapport avslutar oklarhetens era för gott. Vi har en deadline och det är dags att agera.

/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN, SvD, mer SvD