Finanskrisens orsaker och följder

Från en strålande högkonjunktur och goda framtidsutsikter kastades vi obönhörligt in i denna finanskris, där hundratals människor varslas varje vecka och analytiker förutspår en arbetslöshet närmare tio procent 2010. Hur kunde det bli så här, och var ligger ansvaret? Och hur ska vi på bästa sätt rida ut stormen?

De mest akuta lösningarna som presenterats bygger mer eller mindre på att staterna värden över agerar räddare åt de privata företagsgiganter som hotas av att gå omkull. Hur sådan massiv statlig inblandning är förenlig med den liberalism som i stort präglar världen idag, det har media inte riktigt brytt sig om att filosofera över.

Man blir egentligen inte förvånad över att det är på den mer "flum-betecknade" kultur-delen i DN som frågeställningen till sist lyfts fram. Om än nyliberaler lätt kan avfärda detta som ren vänsterpropaganda är det intressant läsning för oss som famlar efter en ideologi och politik att tro på.

Är en ekonomisk världsordning som bygger på ständig tillväxt hållbar i längden? Den frågan har varit aktuell i Sverige ända sedan tillverkningsindustrin började flytta utomlands. Klimathotet och nu även finanskrisen driver fram frågan på nytt, och jag vet inte vad jag ska tro.


/Ander

Länkar till nyheten: DN

Dagens citat

I en annars ganska vettig ledare i dagens DN gick det att läsa några rader jag fick svårt att svälja:

"Kanske kommer vi också att få se ett aktivare USA på de områden där amerikansk aktivitet verkligen behövs, det vill säga för att stoppa massmord eller andra massiva övergrepp.

Irak är ett särfall. Det är oftare amerikansk passivitet som orsakar problem än motsatsen."

Nu framgår det inte helt tydligt vilket tidsperspektiv skribenten tänker sig. Och med ett USA med Obama i ledningen inbillar jag mig att supermakten faktiskt kan förbättra situationen i några av världens oroshärdar, som exempelvis Darfur.

Men att Irak-kriget skulle vara så unikt stämmer inte. Se tillbaka på de senaste femtio åren så det är lätt att räkna upp exempel på motsatsen:

Vietnam. Chile. Nicaragua. Längre fortsätter jag inte.

Frihetens land har mycket på sitt samvete.


/Ander

Länkar till nyheten: DN

Folkpartiets obefintliga miljöpolitik

Frågan är inte längre om vi ska avveckla kärnkraften i Sverige, åtminstone inte inom överskådlig framtid. Frågan är istället om vi ska bygga ut, och på detta vis tackla koldioxidutsläppen.

Tre av fyra allianspartier har egentligen aldrig drivit någon djupgående miljöpolitik, om än ett visst engagemang har kommit fram sedan de tog makten för två år sedan. De tre är alla uteslutande för kärnkraftens fortsatta drift. Även centerpartiet har givit efter och har, åtminstone utåt sett, gett upp kraven på kärnkraftens avveckling. Oppositionen inser också att tidpunkten är illa vald för att förorda en nedläggning, när nu koldioxidutsläppen har högsta prioritet.

Det är egentligen inte denna politik som jag oroade mig för när borgarna tog makten 2006. Kärnkraftens problem har vi tid på oss att lösa, men när det gäller klimatet i stort är läget akut. Kolkraften, godstrafiken på väg, bensinen, flyget. Omställningen för energieffektivare hus, uppvärmning, varor och levnadssätt. Och det är här jag nu räds att farhågorna besannas.

Om folkpartiet får bestämma blir kärnkraften medicinen mot den globala uppvärmningen. En utbyggd kärnkraft i sig är inte det stora problemet, utan det är att andra åtgärder sätts åt sidan. Uteblivna satsningar på förnyelsebar energi, och för den delen även obefintliga åtgärder för att effektivisera elförbrukningen, detta kan en utbyggd kärnkraft på egen hand aldrig ersätta. Folkpartiet förringar problemet med sin ofullständiga miljöagenda.

I Hamiltons artikel omnämns vindkraften som en osmart lösning, sett ur både miljömässigt och ekonomiskt perspektiv. I sak har han och folkpartiet rätt i att vi kanske inte har förutsättningar för att bygga ut vindkraften i den utsträckning det är planerat, men för det behöver man inte avfärda vindkraften som energikälla. Den största missen är dock de enkelspåriga tankegångar som speglar hela förslaget. Vindkraft och kärnkraft nämns, det första i negativ och det andra i positiv bemärkelse. Inga andra energikällor omskrivs över huvud taget.

Men är verkligen oron befogad? Trots allt har folkpartiet i de flesta fall inte uttalat motsatt sig de åtgärder som nämnts i debatten. Men å andra sidan har de inte heller hävdat motsatsen, eller för övrigt engagerat sig aktivt i miljöpolitiken över huvud taget. Om man inte pratar om satsningar på exempelvis solenergi räknar åtminstone inte jag med deras stöd. Och i dessa kristider smyger man knappast igenom klimatpolitiska förslag med bred folklig förankring.

Vågar man hoppas att centern, som enda riktigt klimattänkande regeringsparti, kan driva igenom en ordentlig, komplett miljöpolitik? Jag hoppas innerligt, för det är nu åtgärderna måste komma.


/Ander

Länkar till nyheten: DN

Slut med charter-prostitution?

Ett förslag med stöd hos såväl moderater som vänsterpartister, hur vanligt är nu det? Trots politikernas, åtminstone inledande, entusiasm sätter sig stora delar av bloggar-sverige på tvären.

Förslaget går ut på att förändra sexköpslagen så att den även innefattar svenskarnas resor till utlandet. Sexhandeln är inte mer moralisk i exempelvis Thailand än i Sverige, och därför bör lagen vara den samma för svenska medborgare. Så går resonemanget, och jag kan inte annat än hålla med. Och är därtill aningen förvånad över det motstånd som verkar finnas.

Många påtalar problematiken med svensk lag utanför våra gränser. Vad händer när den svenska och inhemska lagen går isär? Kan utländsk lag på omvänt sätt gälla i Sverige? Och hur ska man kunna upprätthålla lagen utomlands, utan svensk ordningsmakt?

Som svar på de två första frågorna skulle jag säga att Sverige inte alltid, med all rätt, accepterar lagarna i utlandet. I huvudsak tänker jag då på diktaturer, vars tankegångar går stick i stäv med svenska värderingar. Skulle vi med någon värdighet i kroppen kunna acceptera att en svensk kvinna fick spörapp i Iran för att hon inte dolt sitt hår? Och när det gäller exempelvis hedersmord här hemma behöver man inte ens ställa frågan.

Dock bör man vara väldigt försiktig med att stifta lagar som vi inte kan se till att medborgarna följer. Det får inte bli allmänt accepterat att bryta mot de paragrafer man inte gillar. Utan respekt för lagen tappar vi så småningom allt förtroende för rättsstaten. Hur vi ska kunna upprätthålla denna tilltänkta lag är en nyckelfråga som måste lösas.

Mest överraskande för mig var dock motståndet mot sexköpslagen i allmänhet. En kvinna ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp heter det. Eller, som vissa hävdar, vi gör de prostituerade en otjänst genom att kriminalisera "yrket" då deras "arbetsförhållanden" blir mer brutala och riskfyllda.

Dessa debattörer delar uppenbarligen inte mina moraliska värderingar. Gärningen i sig är bara den en påminnelse om att jämställdheten inte drivits så långt framåt ens i ett av världens mest jämställda länder. Om man sedan väger in sexhandelns historiska bakgrund och kopplingar till människohandeln så är det en än mörkare bild.

Frihetens ideal får inte tillåtas att fördunkla verkligheten. Hur många av världens prostituerade är lyckliga, och skulle hålla fast vid detta levebröd om de hade något val? Den lyckliga horan finns säkert, men är en försvinnande liten del i det stora hela.

Om vi ska fortsätta vår strävan mot ett jämlikt samhälle krävs att lagar och regler tillämpas. Föreställda könsroller från gamla tider är djupt rotade och uppluckras inte av sig självt. På samma sätt med kvotering: den fria marknaden klarar inte att på egen hand ställa om. I det fallet känner männen enklare igen sig i sig själva och och kvinnorna får stanna hemma med barnen då de dels av många förväntas att göra det, men också då deras löner är lägre. Se inte detta som att kvinnorna kvoteras in på grund av kön utan se sanningen om det motsatta: det är männen som går före, just för att de är män.


/Ander

Länkar till nyheten: SvD, mer SvD

Hoppet står till amerikanarna själva

Många ställer sig idag frågan om hur Barack Obama ska kunna leva upp till de skyhöga förväntningarna. Jag ser tre nyckelfrågor som kommer att bli avgörande om Amerikas 44:e president ska lyckas:

Världen behöver ett Amerika som tar sig ur sina ekonomiska problem.

Världen behöver ett Amerika som tar sig an klimatfrågan.

Och framför allt: Världen behöver ett Amerika som slår in på en kursändring bort från den aggressiva "försvarspolitik" som bedrivits ända sedan Andra Världskrigets slut.

En man kan aldrig på egen hand lyckas med detta. Dock har Barack Obama klokt nog sagt att detta hopp om förändring inte handlar om honom. Det är på amerikanarna själva hoppet hänger.

Vägen till framgång hänger därmed till stor del på att Barack Obama kan fortsätta att inspirera sitt folk, eller rent utav också resten av världens människor, även från maktposten i Washington. John F Kennedy lyckades och det krävs att Barack Obama gör det samma.

Vågar man nu hoppas på att Amerikas Förenta Stater nu kan bli det världens hopp, som det så länge utgett sig för att vara?

Förutsättningarna är åtminstone oändligt mycket bättre än för åtta år sedan.


/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN, ännu mer DN, SvD, mer SvD

Dance called America

Kl 02.00 Så har valvakan satt igång. I skrivande stund, när rösterna börjat räknas, verkar Obama gå starkt i Florida. Och med en seger där ska det mycket till för att McCain ska ha en chans.

Dance Called America. Det är en låt jag gått och trallat på hela dagen av någon outgrundlig anledning:




/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN

Arrogant allians och osmidig opposition

Ännu en debatt med sakfrågor i skymundan? Till stor del dessvärre, men också ungefär det man kunde vänta sig när de båda blocken rök ihop i mandatperiodens halvtid. Visst fanns det bra diskussion men helhetsintrycket är ändå för mig klart: De tomma orden väcker fortfarande politiskt ointresse. Eller än värre, till ett hemskt, men likväl ett stundtals mer konkret alternativ: Sverigedemokraterna.

Så fort oppositionen kom på tal så valde de borgerliga ledarna den enkla vägen: i stället för att sakligt bemöta argument valde man antingen att spela på populistiska repliker eller satsa på en dåligt uppbackad argumentation. "Skattehöjningar", "obefintligt regeringsalternativ" och "struntprat" var nog de tre vanligaste fraserna när man riktade sig till de rödgröna partierna.

På den andra sidan lyckades man inte alltid para ihop sakpolitik och ideologi, och när endast det senare kom med fanns små möjligheter att föra debatt. Även om folk håller med finns lite att knyta an till om det inte finns konkreta förslag som förverkligar tanke och handling.

Och så sedan det här med regeringsduglighet. De tre på vänstersidan fick det nästan att låta värre än det var. Lars Ohly var nog debattens mest ärliga deltagare, men stundtals också den minst smidiga. Och att Maria Wetterstrand inte ens kunde skjuta in ett klart svar i sin utläggning gjorde inget annat än att förstärka intrycket av en osmidig opposition. Förmodligen helt i onödan.

Alliansen gick dock aningen långt och framstod vid flera tillfällen som arroganta kritiker. Mona Sahlin lyckades ganska väl argumentera för sin budget, där sedan Maud Olofsson replikerade hånfullt om sedelpressar innan hon upprepade precis det hon tidigare sagt. Fredrik Reinfeldt tyckte underligt nog att det var ett fint argument och tog själv sedan upp sedelmaskinen i en av sina utläggningar.

Att sedan anmärka på oppositionens hårda, men välformulerade ton i vårdfrågorna kändes därefter som tomt och meningslöst i sammanhanget.

Debattledaren Anna Hedenmo skapade dessvärre heller inte de bästa förutsättningarna. Frågorna om oppositionens regeringsdugliget och motsvarande om kristdemokraternas ställning om könsneutrala äktenskap var nästintill provocerat formulerade, snarare än objektiva och intressanta för tittarna.

Striden går vidare.

/Ander

Länkar till nyheten: DN, mer DN, SvD